Christer Fuglesang – med inblick utifrån

Christer Fuglesang

Han är vår man i rymden. En av få som svävat runt med planeten som utsikt och evigheten som bakgrund. Det är sju år sedan Christer Fuglesang landade på jorden men hans tankar om jorden utifrån är fortfarande lika spännande att lyssna på.

Vördnad. Av någon anledning är det den första känslan som infinner sig när Christer Fuglesang tar en i hand. Som att ”nu får inget gå snett”. Han är ju ändå vår man i rymden, den enda svensken i kosmos, en av få som befunnit sig på randen till evigheten. Med något av samma logik som driver idoldyrkan gör mötet med vår ende astronaut att man inbillar sig att man själv kommit lite närmare samma rand.

Vilket i och för sig inte är helt sant. I ett större perspektiv befinner vi oss alla redan i kosmos, på randen till evigheten. Det är bara det att vi andra lyder under gravitationens obeveklighet och trampar runt med bägge fötterna på jorden. Medan Christer svävat runt i tyngdlöshet 360 kilometer från jordytan. Det motsvarar avståndet mellan Stockholm och Kalmar, eller mellan Paris och London, en löjligt kort sträcka när man jämför med rymdens oändlighet. Men ändå, det inger respekt.

– Jo, jag känner igen det där. Just vördnad vet jag inte, men att folk brukar uttrycka respekt för det jag gjort, att det är något häftigt. Men det är mest första gången de träffar mig. Det går oftast över rätt snabbt. Men det är klart att det är hedrande och roligt, till skillnad från vad jag antar att politiker får vara med om, som sällan träffar någon som uppskattar dem, säger Christer Fuglesang.

Han ger ett vänligt intryck, men också ett effektivt, ingenjör som han är. Vårt möte för att fotografera honom klaras av snabbt, påskyndat av det sedvanligt opålitliga svenska sommarvädret. Vår samtal någon vecka senare – vid första mötet hade han strikta order från doktorn att avstå prat för att i stället kurera en halsinfektion – över en irriterande raspig mobilkoppling går i samma tempo.

Detsamma kan inte sägas om hans väg till rymden. 1992 antogs han till det europeiska rymdprogrammet. Utbildningen inleddes i tyska Köln och avslutades 1998 på Johnson Space Center Astronaut Office i Houston, USA.

Tiden däremellan ägnades åt grundträning, fortsättningsträning och träning inför ett specifikt uppdrag. De blivande astronauterna – astronaut candidates, eller AsCans – får hoppa fallskärm, flyga skolplanet Northrop T-38, lära sig ryska, träna på rymdpromenader i en enorm, vattenfylld bassäng. De drillas i både teknik och medicin, i rymdfartens historia, astrodynamik, överlevnad och får lära sig hantera alla de olika rymdfarkoster som används för att åka till den internationella rymdstationen ISS. Måhända var det alla år av intensiv och omfattande träning som gjorde att han faktiskt inte tänkte något speciellt när han fick beskedet han gått och väntat på. 2006 – 14 år efter påbörjad utbildning – skulle han äntligen skjutas upp i rymden.

– Jag minns inte att jag tänkte något särskilt. Det kändes förstås bra att få reda på vilken flygning jag skulle med, men det var ju bara en tidsfråga, jag visste att jag skulle få ett uppdrag, säger han.

Om vi ska vara riktigt noga var det inte den ”riktiga” rymden Christer befann sig i. Eller rättare sagt, inom rymdfarten brukar den så kallade Karmanlinjen – en tänkt linje 100 kilometer över havet – användas som gränsen mellan atmosfär och rymd, men det är först 1 000 kilometer ovanför jorden som de sista spåren av atmosfären, och därmed av något jordiskt, hittas.

Definitioner å sido, Christer befann sig trots allt mer än halvvägs upp i jonosfären, strax under den höjd där atmosfären kan bli över tusen grader varm, och därmed tillräckligt högt för att titta ned på ett blått och lite brungrönt klot omgiven av en tunn slöja av luft, det vi till vardags kallar atmosfären och det som i slutänden är det nödvändiga för vår överlevnad.

– Man inser då hur skör atmosfären är. Ett tunt band som sträcker sig över jorden. Och det är de fem procenten, jordytan plus några kilometer luft, som vi människor har till vårt förfogande som livsutrymme, säger Christer.

Det är också det utrymmet, upp till elva kilometer över havsytan, som vi måste vara extra rädda om. Där finns 80 procent av atmosfärens gaser: 78 procent kväve, 21 procent syre, 1 procent blandade gaser och så den knepigaste beståndsdelen, drygt 0,04 procent koldioxid. Det är ingen stor siffra, men det är en känslig och komplex mekanism vi har att göra med.

För närvarande ligger halten koldioxid på 408 ppm, mer än 30 procent högre än före industrialiseringen. Att redogöra för alla faktorer som inverkar på koncentrationen av koldioxid och på växthuseffekten låter sig inte göras på det här utrymmet, men klart är att halten inte får bli så mycket högre om vi vill fortsätta ha det drägligt. 450 ppm brukar anföras som en högsta gräns, en nivå som vi i nuvarande takt kommer att nå inom knappt två decennier.

Dessvärre har vi fossila bränslen kvar i jorden som uppskattningsvis räcker till åtminstone år 2100, vilka vid nuvarande förbränningstakt räcker för att höja koldioxidhalten till nästan 1000 ppm. Exakt vad det kommer att betyda för vår framtid på jorden är inte hundra procent klart, men sannolikheten för att det är något bra är minimal.

Trots att Christer är en av huvudtalarna vid Klimatveckan i Jönköping är det naturligtvis inte som miljöexpert han i första hand är anlitad, även om han sitter med i Världsnaturfondens förtroenderåd.

– Jag kommer att berätta om mina rymdresor, men också om hur man ser på jorden och på miljö och på hur mycket information vi kan hämta om jorden från rymden, säger han.

Ett axplock av all information man kan samla in från ovan inkluderar data från satelliter om solstrålning, som i högsta grad påverkar jordens klimat, spår av gaser i stratosfären, kemikalier som interagerar med ozonlagret och havsvattnets rörelser längs kusterna.

Dessutom gör arbetet med rymdfärderna i sig att ny kunskap inhämtas om hur vi kan leva miljövänligare i vår vardag. En väsentlig del av arbetet med bemannade rymdfarkoster handlar om slutna system där återvinning är en del av funktionaliteten, ett exempel är olika reningsprocesser.

Exakt vad föredraget under Klimatveckan kommer att innehålla avslöjar han inte, men kanske blir det något om sina fem rymdpromenader, var och en mellan sex och sju timmar långa, att han efter att en partners dräkt strulat tvingades utföra en övning som han inte hade tränats för, hur det är att uppleva flera soluppgångar och – nedgångar under samma ”dag” – ett begrepp som är lite mer komplicerat när man ligger i omloppsbana kring en planet – och att det trots det hektiska schemat också finns tid för kontemplation.

– Det var en hel del väntetid under rymdpromenaderna, så man hinner med att fascineras av rymden och stjärnorna och fundera på livet, om det kan finnas liv på andra planeter och andra filosofiska frågor, säger han.

Just utsikten är inget man enligt Christer tröttnar på. Där man befinner sig flyger man över jordytan med 7,7 kilometer per sekund. Molnmassiv virvlar runt och sluter sig eller upplöses, enorma sandstormar rasar fram över Sahara eller den amerikanska Mellanvästern.

– Några sandstorm​ar​ har jag inte sett. Men jag såg häftiga åskväder på natten, med ibland flera blixtar i sekunden. Dock inte över Europa. Tror jag såg det över Texas och Karibien​, säger han.

Text: Adolfo Diaz och foto: Jonas Eriksson